En tråkig utveckling

Lördagen 20 mars 2010

I mitten av mars månad 2010 fick jag Anten-Gräfsnäs Järnvägs tidning Jernvägsnytt med tillhörande årsmöteshandlingar. Efter att ha skummat tidningen gick jag över till årsmöteshandlingarna. Det blev en bitvis mycket obehaglig och kuslig läsning.

Jag och många andra AGJ-medlemmar har sedan oktober 2009 fram till för några veckor sedan försökt att på ett vänligt och sansat sätt få en dialog med styrelsen. Därför blev jag och många andra medlemmar väldigt illa till mods när vi nu såg dessa årsmöteshandlingar. Det är väl dags att ge min syn på denna problematik.

Bakgrund

Hösten 2009 i oktober månad kom det via rykten att AGJ skulle sälja stora delar av sitt växelförråd av rälsvikten 24,8 kg/m.
Tilltänkt köpare var museiföreningen Östra Södermanlands Järnväg.
Visst skulle man kunna hjälpa ÖSlJ med en del spårmateriel av det som finns i AGJ´s förråd. Det var väl inget konstigt med det.

Men det var samtidigt viktigt att göra en ny inventering vid en eventuell försäljning till ÖSlJ. Allt för att se till att spara en del av den värdefulla spårmaterialen till AGJ även i framtiden.
De medlemmar som hade intresse av frågan hade tidigare varit ansvariga och drivande i införskaffningen, bevarandet och sortering av nämnda rälsmateriel.

Kontakter togs nu med några av de ansvariga för att försöka hjälpa till och att vi tillsammans och andra medlemmar göra en ny inventering. En av tankarna var att genom ett gemensamt projekt få ett naturligt samrådsförfarande och möjlighet till försoning.

Men så lätt var det inte. Den ansvarige ville inte ha någon hjälp alls.
När vi vänligt undrade över antal tilltänkta växlar som skulle försäljas till ÖSlJ fick man ett svar att man hade full kontroll på allt. I övrigt inga svar på några frågor.

I detta läge blev flera AGJ-medlemmar oroliga. Detta främst AGJ styrelse de sista åren försålt allt mer av föreningens egendom. I regel har all försäljning de sista åren gjorts helt utan dialog eller information till sina medlemmar. Nu reagerar allt fler medlemmar på detta hemlighetsmakeri. Hur mycket av spårmaterielen skulle egentligen säljas?

Löst sammansatt grupp bildas

Ur denna situation bildas nu en löst sammansatt grupp av cirka 25 st AGJ-medlemmar. Som en första åtgärd låter man tillskriva styrelsen i detta ärende. (Det går även en kopia för kännedom på skrivelsen till ansvariga inom ÖSlJ.) Tanken är att åter få igång någon form av dialog och delaktighet inom AGJ´s praktiska verksamhet.

Fortsatt försäljning av AGJ-egendom

I samma veva får vi ännu en gång oroväckande uppgifter från annat håll att AGJ styrelse nu också sålt fastigheten ”Strada”.
Även denna gång utan dialog eller information till huvuddelen av föreningens medlemmar.

Fastigheten där ”Stradahuset” ligger är idag en del av Kvarnabo stationsmiljö. Marken har järnvägen ägt ända sedan Västgötabanans tillkomst. Således ett järnvägshistorisk område för AGJ att slå vakt om. Trots detta väljer nuvarande styrelsen att sälja denna för AGJ viktiga fasta egendom. Hela försäljningen blir ändå märkligare då man nu åter är föremål för byggnadsminnesförklaring.

I olika kontakter med styrelsen står det snabbt klart att styrelsen inte alls delar samma synsätt på värdet av denna fastighet för föreningen. Vi inom gruppen är uppenbart chockade och känner stor sorg efter denna försäljning. Det som tagit decennier i nedlagt arbete att åstakomma, upplever vi nu som att det sakta monteras ner.

Vi inom gruppen ser nu att det är inte är något mindre pryl som försvunnit från föreningen. Nu är det fast egendom med järnvägshistorisk viktig koppling till museiföreningen som sålts.

Man kan bara hoppas att den nya ägaren till fastigheten vill medverka vid en eventuell byggnadsminnesförklaring.

Medlemsmöte

Nu börjar det stå klart att här måste vi tillsammans med alla berörda få till stånd ett medlemsmöte vid AGJ. Flera frågetecken måste nu redas ut. Därför tar man ånyo kontakt med styrelsen med ett förslag till medlemsmöte. Mötet är mycket viktigt då man nu måste överbrygga motsättningar mellan olika synsätt på föreningen förvaltning. Vi vill lika lite som någon annan att föreningen dras in i en djupare konflikt.

Det är välkänt fenomen att brist på kommunikation är en grogrund för misstroende och felaktiga rykten. Denna negativa utveckling måste snabbt brytas.

Vi tror därför att styrelsen är av samma uppfattning och välkomnar ett medlemsmöte. Men tyvärr, svaret är nej. I ett e-mail svarar AGJ´s ordförande ” Hej! Styrelsen har behandlat din skrivelse. Med den korta tid som är kvar till årsmötet, och med den frågeställning du anför, ser styrelsen ingen anledning att kalla till ett extra föreningsmöte. AGJ styrelse/POS

För oss AGJ-medlemmar som trott på någon slags försoning inom AGJ är det åter en stor besvikelse. Hur gör man nu?

Ett sista försök

I flera avseenden vet vi nu att det är ingen idé ha en fortsatt diskussion. Man vill från styrelsen sida helt enkelt inte. Ett sista vänligt försök gjordes dock att bilda en praktisk arbetsgrupp för Brobackaspåret.
Men även detta försök är totalt bortkastat. Svaret blir av den tråkigare arten: ” Jag kan inte se att ni tillför banavdelningen eller AGJ något”

Tunga AGJ-namn

Många i den löst sammansatta gruppen har tidigare varit tunga namn inom AGJ´s organisation. Tidigt drivande i museijärnvägens utveckling. Många har lagt ner 20-35 år av sin tid inom denna museiförening för att bygga upp vad AGJ är idag.

Nedlåtande attityd

När man läser årsmöteshandlingarna förstår man att nu AGJ ändrat inriktning i flera avseenden. Idag är maktfullkomlighet, hemlighetsmakeri och en nedlåtande arrogant attityd mot avikande åsikter inom föreningen mer regel än undantag. Detta är sorgligt nog ofta använda verktyg för ledningen att driva museijärnvägen.

Vår grupp av AGJ-medlemmar har försökt genom en sansad och lugn dialog få möjlighet att deltaga och medverka inom AGJ.
Tyvärr utan att lyckas. Vilket man bara kan beklaga.
Den löst sammansatta gruppen står för öppenhet, delaktighet och ett samrådsförfarande för alla medlemmar vid AGJ. Inget annat!

Nu kommer ett årsmöte lördagen den 27 mars som känns både obehagligt och föga uppmuntrande för alla inblandade. Det hela känns därför mycket ledsamt.
Hade vi innan årsmötet kunnat haft ett medlemsmöte skulle vi troligen kunnat minskat spänningarna inom föreningen. Försöka skapa respekt och förståelse för varandras åsikter. Men det blev aldrig så…

Avslutning

Tyvärr har delar av nuvarande ledningen vid AGJ som jag tidigare sagt en nedlåtande och mycket arrogant attityd mot sin omgivning både inom och utom föreningen. Detta beteende tror jag kan bli mycket förödande för museijärnvägen på sikt. Man måste kunna sätta sig ner för att prata och komma överens/respektera varandra om man har olika åsikter. Maktfullkomlighet, toppstyrning och brist på öppenhet är en farlig väg och ger ingen framgång i en ideéll organisation.

Annonser
Published in: on mars 20, 2010 at 4:05 e m  Kommentera  

Kili watch

Tisdag 9 mars 2010

Hur är det för er? Visst har ni tidiga barndomsminnen? Sådana som etsat sig fast och man kan då och då tänka tillbaka på just ett speciellt tillfälle.

För mig så blev detta väldigt påtagligt på söndagskvällen vid kl. 23-tiden när jag satt och körde godståg mot Göteborg. Radion skvalade som vanligt. Då helt plötsligt så hörde den där gamla låten jag inte hört sedan jag var 5-6 år gammal.

Jag var dagbarn vid ett ställe i Tråvad som låg direkt jämte Västgötabanan. Här kunde jag på sommaren sitta på första parkett och se tågen komma och gå. Det var ofta att man satt ute och fikade vid fina dagar. Man fick dricka saft ur moderna gula plastglas.
I dagbarnsfamiljen fanns också några äldre barn som ofta spisade plattor på andra våningen. Från balkongen kunde man höra mycket musik. Men för det mesta var det kvinnliga svenktoppsartister som sjöng om olycklig kärlek m.m.

Men en dag så var en av yngre bröderna i familjen hemma. Han ville inte höra på sådan där svenktopps-smörja. Han in till sin äldre broders skivsamling och fick tag i en klart underlig låt. Ja, jag tyckte redan då att låten var konstig. Dom sjöng på något språk som jag inte kände igen.
Men vad gjorde det. Den här låten var något helt nytt. Jag hade bara hört Gullan Bornemark och på sin höjd svensktoppslåtar. Nu får första gången fick jag höra skrännade (dåligt) elgitarrs-solo. Två gånger dessutom i samma låt. För en liten parvel var detta häftigt inte satt man still till en sådan här rökare…

Han kom att spelade låten flera gånger denna dag. Likt de två huvudpersonerna i filmen ”Populärmusik från Vittulla” så rockade vi barn loss på golvet varje gång. Konstigt nog efter denna musikaliska upplevelsedag så hörde jag aldrig mer denna låt. Det vill säga fram till i söndags kväll.

Jag satt där i lokhytten och lyssnade på Stefan Wermelins musikprogram om bland annat Radio Nord. Så helt plötsligt spelar man låten! Jag känner igen den direkt. Början på låten är så speciell så den går inte att missa. Jag rycker till och höjer radion så hela lokhytten vibrerar av gittarrsolot.

Jag är rätt in min barndom för några minuter. Under låtens gång ser jag omgivningarna kring bangården i Tråvad framför mig. Så tar låten slut. Var det för låt och popgrupp nu då? Jo låten hette Kili watch med belgiska popgruppen The Cousins från år 1960. Var låten bra då? Nej det kan väl jag egentligen inte säga. Man har fått lite andra musikrefenser numera.
Men hur som helst låten är ovanlig och klart speciell.

Dagen efter går jag in på youtube för en sökning. Där hittar jag låten och spelar den igen. Jag känner till och med igen det färgsprakande skivomslaget med den svartvita bilden på The Cousins i mitten. Inget musikaliskt underverk direkt! Men ändå är låten som sagt speciell, om inte annat för mig. Frågan är också vilket språk de sjunger på? Jag har aldrig något liknande. Är det fejkat språk? Eller kan det vara kongolesiska? Detta med tanke på att Belgien hade Kongo som koloni så är det inte omöjligt.

Jo, jag ska höra låten en gång till sedan får det vara bra…

Published in: on mars 9, 2010 at 1:23 e m  Comments (1)