Den lilla slipmaskinen

Fredag 3 april 2009

Ibland undrar jag vad jag tänkte på tidigare när jag såg nyblivna föräldrar. Egentligen ingenting. Jo visst verkar det trevligt och mysigt med barn. Men ska det vara så jobbigt och märkvärdigt och tar dom verkligen all tid?

Nu har jag själv sedan några månader hamnat i denna underbara situation för jag och Maria har fått vår Lydia. Hur har det då gått med mitt engagemang i museitågsbranschen efter vår dotters tillkomst?
Hur mycket tid har man för ånglok och andra göromål i denna bransch?
Sanningen är att tid och rum har fått en helt ny innebörd. Man präglas direkt av att nu ha ett barn och av att vara förälder men det är en positiv och skön känsla rakt igenom. Det som för bara något år sedan engagerade mig bleknar delvis bort i vårt barns närvaro. Och tur är väl det! Men lite engagemang finns kvar ska ändå sägas.

Det blir numera ännu viktigare att trivas när man engagerar sig i järnvägsmuseal verksamhet. Tiden är helt enkelt för dyrbar för att spillas på negativa sammanhang. I mitt fall är också fokusering på en enda förening att föredra. Att tro att man ska hinna ställa upp lite överallt blir helt enkelt för svårt tidsmässigt.
I mitt fall har valet varit väldigt enkelt. Den relativt nystartade verksamheten av Järnvägsmusei vänner i Herrljunga är prioriterad när jag nu ska välja min järnvägs-museala tid.

Man behöver ju som sagt lite utrymme för annat även när man har barn. Efter att varit mer eller mindre ifrån järnvägshobbyn i två månader så blev det nu ett besök i lokstallet Herrljunga. Dags för lite ångloksjobb, här skulle det slipas på en A-tenders kolbox!
Det kändes faktiskt lite skönt att komma bort från blöjbyte och bärsele för några timmar. Men även i lokstallet tog det inte lång tid förrän jag förstod att man nu är präglad av sitt föräldraskap.

När jag slipade kolboxen vilket är ett monotont och aningen tråkigt jobb hände något underligt och lite lustigt som fick mig att skratta högt. Mitt i arbetet med slipmaskinen stelnar jag till. Jag hör ett välbekant ljud för en sekund. Oeeuuiii Va! Hörde jag rätt? Var det inte…
Nej, det var inte min dotter som skrek. Det var bara slipmaskinen som för en kort, kort sekund ändrade karaktär till ett ljud som liknade min dotters skrik. Men det fick mig att instinktivt haja till, så präglad har jag alltså redan blivit…Häftigt!
Tänk att de små slipmaskinerna finns överallt.

Annonser
Published in: on mars 31, 2009 at 4:33 e m  Kommentera  

The URI to TrackBack this entry is: https://swedishsteam.wordpress.com/2009/03/31/att-bli-foralder/trackback/

RSS feed for comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: