Den lilla slipmaskinen

Fredag 3 april 2009

Ibland undrar jag vad jag tänkte på tidigare när jag såg nyblivna föräldrar. Egentligen ingenting. Jo visst verkar det trevligt och mysigt med barn. Men ska det vara så jobbigt och märkvärdigt och tar dom verkligen all tid?

Nu har jag själv sedan några månader hamnat i denna underbara situation för jag och Maria har fått vår Lydia. Hur har det då gått med mitt engagemang i museitågsbranschen efter vår dotters tillkomst?
Hur mycket tid har man för ånglok och andra göromål i denna bransch?
Sanningen är att tid och rum har fått en helt ny innebörd. Man präglas direkt av att nu ha ett barn och av att vara förälder men det är en positiv och skön känsla rakt igenom. Det som för bara något år sedan engagerade mig bleknar delvis bort i vårt barns närvaro. Och tur är väl det! Men lite engagemang finns kvar ska ändå sägas.

Det blir numera ännu viktigare att trivas när man engagerar sig i järnvägsmuseal verksamhet. Tiden är helt enkelt för dyrbar för att spillas på negativa sammanhang. I mitt fall är också fokusering på en enda förening att föredra. Att tro att man ska hinna ställa upp lite överallt blir helt enkelt för svårt tidsmässigt.
I mitt fall har valet varit väldigt enkelt. Den relativt nystartade verksamheten av Järnvägsmusei vänner i Herrljunga är prioriterad när jag nu ska välja min järnvägs-museala tid.

Man behöver ju som sagt lite utrymme för annat även när man har barn. Efter att varit mer eller mindre ifrån järnvägshobbyn i två månader så blev det nu ett besök i lokstallet Herrljunga. Dags för lite ångloksjobb, här skulle det slipas på en A-tenders kolbox!
Det kändes faktiskt lite skönt att komma bort från blöjbyte och bärsele för några timmar. Men även i lokstallet tog det inte lång tid förrän jag förstod att man nu är präglad av sitt föräldraskap.

När jag slipade kolboxen vilket är ett monotont och aningen tråkigt jobb hände något underligt och lite lustigt som fick mig att skratta högt. Mitt i arbetet med slipmaskinen stelnar jag till. Jag hör ett välbekant ljud för en sekund. Oeeuuiii Va! Hörde jag rätt? Var det inte…
Nej, det var inte min dotter som skrek. Det var bara slipmaskinen som för en kort, kort sekund ändrade karaktär till ett ljud som liknade min dotters skrik. Men det fick mig att instinktivt haja till, så präglad har jag alltså redan blivit…Häftigt!
Tänk att de små slipmaskinerna finns överallt.

Published in: on mars 31, 2009 at 4:33 e m  Kommentera  

En resa i tiden…

Söndag 14 mars 2009

Under många år har det skrivits och debatterats på olika nätforum och hemsidor om min gamla museiförening, Anten-Gräfsnäs Järnväg. Här har jag varit aktiv medlem sedan 1980. Här satt jag i styrelsen i över 10 år, under ett par år som ordförande. Under hela min tid vid AGJ upplevde jag att det fanns stor framtidstro och glädje inom föreningen.  
De senaste fyra åren känns det dock som museijärnvägen slagit in på en ny väg. Min känsla är att AGJ idag befinner sig i en slags tillbakagång utan egentliga ambitioner att utvecklas. Flera åtgärder och beslut från nuvarande styrelse har gjort att föreningen nu snabbt marginaliseras. Redan i mitt första inlägg från september 2007 på denna blogg oroade jag mig för hur man hanterade verksamheten vid museijärnvägen. Det är till stor del samma personer som suttit  i AGJs styrelse de senaste åren. Det är lätt att tro att nuvarande infrastruktur vid museijärnvägen är de senaste årens styrelser förtjänst men det är inte riktigt med sanningen överensstämmande. Att AGJ idag är i ett så fint skick bygger på flera års idogt arbete, planering och till viss del även finansiering från många gamla aktiva AGJ-medlemmar genom åren.

Vart är AGJ på väg?

Enligt min mening blev 2008 ännu ett nedslående år för Anten-Gräfsnäs Järnväg. Detta berodde främst på stora fordonsförsäljningar och avyttringar som skett i föreningen. Många av dessa vagnar var ju historiskt mycket värdefulla. De tidigare så goda visionerna och framtidsplanerna som kännetecknat AGJ under alla år känns idag som sagt avlägsna. Vad har egentligen hänt med denna museijärnväg? Hur kunde gå så här? Att man bråkat inom AGJ sedan år 2001 vet väl de flesta vid det här laget. Men varför?

Egentligen hade bråket börjat så smått några år tidigare. Detta interna bråk bottnar egentligen i en slags maktkamp mellan olika synsätt på hur man borde styra och utveckla AGJ.  Denna maktkamp har i backspegeln blivit en mycket tråkig historia för museiföreningen.
Så här ser jag på de sista 15 årens verksamhet vid Anten-Gräfsnäs Järnväg:

De positiva åren

För 15 år sedan upplevde jag det helt  annorlunda…det var en tid av framgång och positivt föreningstänkande och inte minst gott kamratskap. Man ville någonting och man hade modet och styrkan att förverkliga sina visionära mål!

Åren 1993-1998 var som sagt mycket framgångsrika för museijärnvägen och alla aktiva drog åt samma håll. Visst var det som i alla föreningar lite smågnabb hit och dit, men aldrig något allvarligt som jag upplevde det.

Startskottet var det stora utbildningsprojektet 1993 där SIFU utbildade arbetslösa i bergsförstärkning. Utbildningsobjektet blev Brobackatunneln. Sedan fortsatte det av bara farten. Ny vändskiva i Gräfsnäs, totalrenovering av uppställningsbangården vid Dirhuvden, slipersbyte på linjen Anten-Brobacka.  Sist men inte minst färdigställande av ny verkstadsgrund till den tänkta lokverkstaden.  En mycket viktig person under dessa år var den f.d AGJ ordföranden Karl-Axel Björkdahl. Han var en viktig motor!

Framgången fortsatte år 1996 då AGJ fick Västergötlands turistpris. Detta blev en dörröppnare för ett större bidrag från Älvsborgs län och Alingsås kommun under 1998 på 1,6 miljoner kronor. Jag medverkade under min ordförandeperiod år 1998 till att AGJ efter många år äntligen blev ägare av museijärnvägen genom köp från Statens Järnvägar (SJ). Vid sekelskiftet år 2000 var ”projekt AGJ”  till stora delar färdigt. All denna framgång byggde på en väl genomarbetad långsiktig handlingsplan från dåvarande styrelser. 

Samtidigt blev den rekordartade trafiksäsongen år 1996 ytterligare ett kvitto på föreningens framgångar. Det mesta gick verkligen AGJ´s väg vid denna tid och mycket talade för en fortsatt positiv utveckling.  Men vad hände egentligen sedan?

Konflikten

Varför har då AGJ hamnat i en så tråkig och långdragen konflikt? Osämjan tror jag kom smygande. För min egen del kunde jag i bland känna mig som en schackpjäs som andra flyttade. Min egen erfarenhet var också att det redan då var svårt att ta upp vissa föreningsdemokratiska självklarheter.  

Den största orsaken till den eskalerande konflikten var ändå bristen på kommunikation och rutiner för ekonomihantering inom AGJ.  Under ”projekt AGJ” hade en styrelseledamot gått in och bidragit med mycket fördelaktiga lån för att hjälpa till för att genomföra de så angelägna projekten. Samma person hade sedan många år stöttat föreningen med flera kortsiktiga räntefria lån för att bland annat investera i föreningens dyra men ofta nödvändiga projekt.

Målet för denne medlem var att stärka och utveckla föreningen i en positiv riktning utan direkt personlig ekonomisk vinning. Dock var bristen på formalitet vad beträffar lånen inom styrelsen bristfälligt enligt min mening. Delar av styrelsen hade svårt att veta hur den ekonomiska situationen egentligen såg ut. Det var här som saker och ting började spetsa till sig. Man hade utan vidare kunnat lösa denna begynnade konflikt genom intern kommunikation men så blev det aldrig. Detta var mycket olyckligt och blev helt förödande för AGJ.
Man kom mer att prata om varandra än med varandra vilket i sin tur ledde till illasinnade rykten och misstro mellan olika ledande funktionärer. Förtal och rent skitprat var inte ovanligt i de olika lägren.  Dessutom fanns tydliga tendenser till kamratkoruption. Ur detta föddes än mer bitterhet och ilska. 

När sedan förening försökte dämpa konflikten med en ny styrelse och ordförande år 2001 kom bråket snarare att förstärkas och eskalera. Efter att styrelsen sparkat två ledande funktionärer med avvikande uppfattning lämnade flera aktiva AGJ i vredesmod. Detta var en mycket tråkig utveckling som knappast undgick någon inom den svenska museitågsbranschen. AGJ kom genom detta agerande att förlora flera kunniga och kompetenta aktiva med mångårig erfarenhet inom föreningen.  

Ett relativt lugn

År 2002 fortsatte äntligen nybyggnationen av den nya lokverkstaden. Detta var i mångt och mycket speciellt tre medlemmars förtjänst. Även jag drog mitt strå till stacken och medverkade till att AGJ fick en halv miljon kronor från Alingsås sparbanksstiftelse. På detta vis kunde man slutföra nybyggnationen av smedja och svarvhall. Jag och många andra inom AGJ var så glada och lyckliga när nybygget äntligen stod klart för invigning sommaren 2003.
I samma veva som lokverkstaden stod klar tyckte jag också som att det infekterade bråket äntligen började lugna ner sig. Folk i de olika lägren började prata med varandra igen.

Nu kanske fanns det en chans att begrava alla oföroätter och att be varandra om ursäkt?  Att börja om på nytt och att tillsammans hjälpas åt.

Ny vagnhall?

AGJ hade året 2004 nu äntligen fått möjlighet att få in extra intäkter på den s.k kabelplogningen som Telia gjorde utmed banvallen. Jag var en av de som initierade och hade de första kontakterna med Telia i detta projektet. Detta kom för mig personligen betyda mycket att se till att första fasen i projektet kom i hamn. Flera medlemmar kom senare att arbeta hårt för att praktiskt genomföra projektet. All heder till dessa medlemmar.

När detta projekt var klart fanns det äntligen ett ekonomiskt utrymme för angelägna satsningar. Nu var det viktigt att ta rätt och långsiktigt hållbara beslut. Ett av de mer angelägna projekten var skyddandet och bevarandet av föreningens många järnvägsfordon. I många fall var de historiskt mycket värdefulla för AGJ. 2004 års styrelse kom därför efter en del diskussioner att besluta om byggandet av en ny (250 spårmeter) vagnhall på Ödegärdet. Offerter togs in och dåvarande styrelse beslutade också att söka bidrag för detta hos Riksantikvarieämbetet. RAÄ beviljade 100.000 kronor för detta projekt.  Så här långt var det inga större problem och styrelsen var enig i sin inriktning.

Men efter årsmötet 2005 då en delvis ny styrelse tillträde dröjde det inte lång tid förrän det uppstod nya motsättningar. Den nytillträda styrelsen beslutade att bordlägga tidigare styrelsebeslut om en ny vagnhall på Ödegärdet. Detta skapade mycket irritation bland flera f.d styrelseledamöter och aktiva medlemmar. Främst för att man fått ett beviljat bidrag från Riksantikvarieämbetet på 100.000 kronor just för detta ändamål. En ny vagnhall på Ödegärdet var viktig för AGJ eftersom det betydde att man kunde säkerställa ett långsiktigt bevarandet av unika och historiska 891-fordon.

När den nya styrelsen kovände förstod flera aktiva medlemmar att AGJ riskerade att tappa trovärdighet hos allmänhet, myndigheter och inte minst medlemmarna. Hanteringen av denna fråga plus det hårdnande föreningsklimatet bidrog bland annat enligt min mening till att några styrelseledamöter avgick ur styrelsen under våren 2005.

De kvarvarande inom styrelsen kom genom sin nya verksamhetsplan att flytta fram byggnationen av en ny vagnhall på Ödegärdet till år 2011. Nu fyra år efter det beslutet har fortfarande ingen byggnation påbörjats. Nuvarande styrelse är tyvärr inte ens beredd att följa sin egen verksamhetsplan. I en skrivelse till Alingsås kommun verkar man nu helt gå ifrån nybyggnation på Ödegärdet. Man vill ta de öronmärkta 100.000 kronorna från nya vagnhallar på Ödegärdet och istället bygga ut AGJs museihall i Anten med 18 meter. Är detta ett klokt beslut?

Frågan är om de senaste årens styrelser någonsin brytt sig att bevara och säkerställa AGJs historiska fordon som idag står under bar himmel? Det känns konstigt att föreningens många och unika fordon snarare har utgjort en belastning för föreningsledningen. För mig är detta obegripligt och sorgligt.

Positiva händelser 2005-2008

Året 2005 var det 40-års jubileum vid Anten-Gräfsnäs Järnväg. Detta jubileum blev en riktigt trevlig tillställning med många besökare och ångtågs-resenärer. När året var slut kunde man summera en bra trafiksäsong med goda intäkter.

Åren 2006-07 satsade man stort på att färdigställa den nya lokverkstaden samtidigt som man gjorde en stor hjul- och lagerrevisionen av VGJ 24. Gångegenskaperna blev utmärkta efter detta jobb. Banunderhållet på linjen mellan Anten ochGräfsnäs förstärktes och all kraft lades på denna del av banan. Tyvärr avstannade renoveringen av Brobackatunneln helt då bland annat de ekonomiska resurserna styrdes om till förmån till linjen norr om Anten.

Något som jag har varit speciellt glad för är färdigställandet av bangårdsbelysningen i Anten och Kvarnabo. Det har varit en god satsning där järnvägsmiljön förhöjs avsevärt. Hur som helst är det riktigt bra gjort. Nu är det endast Gräfsnäs station som saknar sin bangårdsbelysning.
En annan positiv sak är föreningens museihall. Det var trevligt att se att någon äntligen har tagit sig an den museala utställningen.
Så visst har det även hänt mycket positiva saker vid AGJ, det ska man inte glömma. Men om man tittar i ett större perspektiv finns det tyvärr oroväckande händelser inom föreningen som överskuggar det positiva arbetet som gjorts de sista åren.  Här är föreningens trafikutveckling och i en förlängning ekonomin som oroar. Likaledes är färdig ställandet av projekt som är knutna till bidragspengar en trovärdighetsfråga som måste lösas.

Skrotning och avyttring

År 2008 sker så den stora avyttringsvågen av fordon vid AGJ. Mellan 40-50 st mer eller mindre historiska vagnar lämnar Anten-Gräfsnäs Järnväg.  Resultatet blir att AGJ försäljer 10 st vagnar till museijärnvägar på Gotland och Småland. Resterande vagnar försäljs samt depositioner återlämnas till en privatperson och flyttas till Kvarnabohallen.

En historisk mycket värdefull s.k svängelvagn skrotas. Denna typ av svängelvagnar gick alltid två och två. AGJ hade tidigt lyckats att få tag i de två sista vagnarna av denna typ som fanns kvar i Sverige. De historiska vagnarna fanns med på AGJ´s bevarandeplan. Flera intressenter hade också lämnat anmälan att de ville bevara/ta hand om de historiska s.k svängelvagnarna om AGJ skulle göra sig av med dem.  Trots detta skrotade AGJ vagnen utan betänkligheter och hänsyn till det historiska värdet. Man beaktade inte ens att vagnen fanns med i föreningens egna bevarandeplan.
Hela denna händelse är mycket tragisk och visar på enligt min mening hur man genom okunskap och godtycke har hanterat föreningens historiska egendom de sista åren.

Demokratiskt underskott

Det är alltid viktigt för en styrelse att ge sina medlemmar korrekt information. Undanhålls väsentlig information vid årsmöten eller medlemsmöten så finns det alltid en risk för ett demokratiskt underskott. Jag tycker tyvärr att det finns tydliga tendenser till detta inom dagens AGJ.
Däremot har man inte svårt att delge medlemmarna positiv förenings information, där sker det med utmärkt snabbhet vilket är bra!

Tyvärr går det inte lika snabbt då misstag eller för förening negativ information ska presenteras. Hur ska medlemmarna kunna sätta sig in i eventuella problem om man undanhåller delar av viktig föreningsinformation?
Föreningens skattesmäll hösten-vintern år 2005 är ett sådant exempel där styrelsen inte informerade medlemmarna vid årsmötet 2006 trots att man i flera månader hade haft detta på sitt bord. Först efter uppmärksamheten i massmedia ett halvår senare informerade styrelsen medlemmarna via sin tidskrift Jernvägsnytt. 

När styrelsen 2008 gjorde sin stora fordonsavyttring skedde detta utan någon större beredning eller detaljerad förhandsinformation till medlemmarna. Först i efterhand kunde man läsa om fordons avyttringarna i Jernvägsnytt. Följden har blivit att flera historiskt intressanta fordon nu lämnat föreningen. Denna stora viktiga fråga skulle självklart tagits upp på ett årsmöte. Bristen på öppenhet och transparens känns påtaglig i dessa frågor.

Vid årets årsmöte fanns flera motioner som var viktiga att diskutera. När jag läser dem blir jag lite brydd. Motionerna känns avhuggna, konstiga och osammanhängande. Vad menar egentligen motionärerna? Styrelsens svar är i många fall långa och känns mer genomtänkta i jämförelse med motionerna.
Jag får snart klart för mig att styrelsen har utelämnat och tagit bort text i motionerna. På detta vis blir motionerna bitvis mycket underliga.
Medlemmarna vid AGJ får helt enkelt ingen rättvis bild av vad motionären egentligen menar. Risken blir då att stämman går på styrelsen linje när det blir röstning. Även om styrelsen får förkorta motionerna så blir motionärens yrkande i en del fall blir missvisande. Detta visar på ett demokratiskt underskott i AGJ som inte är bra i det långa loppet.

Inför Årsmöte 2009

Inför årsmötet 2009 har styrelsen lagt ett förslag till stadgeändring där man vill skärpa paragrafen om uteslutning av medlem. Detta visar med önskad tydlighet att nuvarande styrelse inte vill ha några kritiska röster inom föreningen. Man vill skrämma kritiska medlemmar till tystnad. Är detta en väg till framgång?  

Konsten att se framåt

För att komma framåt i en ideell förening måste man många gånger se bakåt, våga vara självkritisk och dra lärdom av historien. Vad har gjorts bra? Vad har gjorts mindre bra? Som jag tidigare skrivit i min blogg (september 2007) anser jag att nuvarande styrelse har en dålig självinsikt och detta är det största problemet i föreningen just nu.
Att hålla en hård linje mot kritiker tror inte jag på. Ordföranden bör aktivt arbeta för försoning mellan olika viljor och inte subtilt verka för polarisering som nu är fallet. 

Trafik och ekonomi

Vi bör också tillsammans diskutera hur vi inom AGJ kan förbättra trafikutvecklingen vid museijärnvägen. Idag finns det en nedåtgående trend som måste brytas. År 1996 hade man över 24.000 resenärer Idag har antalet halverats till 12.000. Trafikintäkterna har minskat på ett oroväckande sätt samtidigt som föreningens fasta utgifterna har ökat. De senaste åren har AGJ löst problemet genom att försälja delar av föreningens egendom. Försäljningen är en kortsiktig åtgärd som absolut inte löser själva grundproblemet med minskade trafikintäkter.

Inför nästa trafiksäsong hävdar jag bestämt att man måste ändra de senaste årens tidtabell och utöka antalet ångtågs-avgångar från Anten.  Jag förordar därför till en början återgång till den gamla ordningen under högsäsong med ångtågs-avgångar kl 11, 13 och 15 från Anten. På detta sätt ökas antalet sittplatser och fler betalande får plats. Rälsbusstrafiken bör givetvis vara ett komplement till ångtågen.

Frågan om trafikintäkter bör tas på allvar och diskuteras seriöst och öppet bland medlemmarna inom föreningen. Ökade trafikintäkter är en nödvändighet för AGJ.
Att fortsätta i nuvarande trafikinriktning tror jag kan äventyra hela föreningens ekonomiska underlag och framtid. Jag tycker det känns olyckligt att nu styrelsen hellre diskuterar stadgeändring (paragrafen uteslutning) än hur man ska förbättra sin framtida trafikutveckling på ett årsmöte.

Är nuvarande utveckling inom AGJ verkligen rätt väg?

Published in: on mars 31, 2009 at 6:30 f m  Kommentera  

Om mig

Jag är född 1964 och har varit yrkesverksam vid järnvägen sedan 1981 då jag började som växlare och trafikförman i Vara. Jag blev den sista anställde växlaren för tjänst på den kvarvarande smalspåriga Västgötabanan. Vilket var en mycket härlig och lärorik tid. Efter Statens Järnvägar i Vara började jag år 1993 på det privata järnvägsbolaget Shortline Väst i Falköping som växlare och Vut-förare.
Sedan blev det arbete hos BK Tåg AB mellan 2000-2007. Detta innefattade lokförartjänst men även något år som biträdande platschef på Kinnekullebanan. Det har inte bara varit järnväg i mitt yrkesliv. Jag har också varit anställd inom försvaret något år för utomlandstjänst som FN-soldat

Är idag anställd som lokförare vid LLAB Tågtjänst. Min tjänstgöring omfattar fjärrgodstågskörning i mellersta och södra Sverige.

Min erfarenhet av museitågsbranschen är lång. Mellan åren 1980-2005 var jag aktiv i Anten-Gräfsnäs Järnväg. Mellan 1991 och 2004 satt jag i föreningens styrelse. Var ordförande i samma förening 1998-1999.
Jag är också utbildad ångloksförare. Var ångloksinstrukör vid AGJ mellan åren 2001-2005. Är numera engagerad och aktiv i föreningen Järnvägsmusei Vänner Herrljunga.

Jag bor på Freden/Östad utanför Alingsås med min älskade dotter Lydia. Livet med min lilla familj känns riktigt skönt och harmoniskt!

Mina tankar kring framtiden och långsiktig utveckling för den svenska museitågsbranschen är många och intresserar mig. Likaså är denna blogg en slags dagbok för mig där jag kan skriva om små och stora vardagliga saker både inom och utanför jobbet. Min ambition är att skriva någon eller några gånger per månad. Välkommen in i min lilla värld!

Published in: on mars 31, 2009 at 5:45 f m  Comments (4)